Så har jag då läst Vattenbäraren den tredje och avslutande delen i Gabriella Ekströms cykeltrilogi om elitcyklisten Mathieu Talabardon.
Överlag tycker jag bättre om Vattenbäraren än Lejontämjaren men De som inte vann är ändå den som jag tycker är bäst av de tre. I De som inte vann ger Tour de France en komplett ram runt berättelsen, medans både Lejontämjaren och Vattenbäraren spretar lite åt olika håll och med i mitt tycke något för många hopp i tid och rum och perspektiv. Samtidigt ger alla dessa hopp i tid och rum och andra cyklisters perspektiv fina ögonblicksbilder i cykelsportens verklighet.
Om ettan står ut i trilogin och om tvåan var seg och lite frusen så är trean dramatisk och varm.
Det har gått åtta år sedan vi lämnade Mathieu i en kraschlandning i ett lerigt och gråkallt Belgien. Nu cyklar han åter i medelhavsmiljö, denna gång Vuelta a Espana. Fruktansvärt hett med brutala klättringar i Pyreneerna.
Mathieu har gift sig och köpt en vingård i södra Frankrike, han har rutin och erfarenhet och till skillnad från vad bokens titel antyder så har han klarat sig riktigt bra. Han är inte bara vattenbärare utan snarare stjärnan i ett hyfsat bra lag. Han har skött sin karriär smart och ständigt bytt upp sig till bättre kontrakt. Men de stora segrarna har uteblivit, en total tredjeplats i Touren ett år, etappsegrar här och där etc. Mathieu är frispråkig med integritet och hans antidopingprofil ger honom – om än inga segrar – så möjligheter till bra kontrakt i de lag som värdesätter det.
Det handlar mer om doping i denna bok än de två tidigare. Det är klart intressant och man får en känsla av att få inside info om hur det fungerar och hur det hanteras av cyklister, ledare, media…
Jag gillar att Mathieu utvecklats som personfrån de två första delarna till den avslutande trean. Han är samme man, beter sig i mångt och mycket lika, men han är klokare och han har andra perspektiv på cyklingen. Han funderar på livet efter karriären trots att han är ganska nöjd med att cykla vidare i tio år till.
Jag tycker om att boken bildar ett lite spännande och trovärdigt om än överraskande avslut. Trilogin i sig bildar en helhet, som inte bara handlar om cykelrelaterade tävlingstekniska detaljer. Vad händer efter karriären som elitcyklist, eller elitidrottsman i allmänhet för den delen. De är många de där idrottshjältarna vi följer i TV. Men någon gång tar det slut. Tomhet. Eller möjligheter.
Precis som i de andra två delarna är det väldigt mycket jag inte uppfattar. Men jag tycker det är bra så. Jag är ingen cyklist. Gabriella Ekström är det och jag tycker det är en del av charmen med de här böckerna. De är på riktigt, cykelmänniskorna känner igen sig och får en del detaljer och antydningar som de oinsatta inte uppfattar. En del av dem tycker säkert mycket är onödigt förklarat, men det är för oss andra. Vi behöver det och det väcker vårt intresse för cykelsporten.
När jag läser Gabriella Ekströms böcker, cykeltrilogin om den franske proffscyklisten Mathieu och Kära Sacha om den ryske längdskidåkaren Sacha, så funderar jag mycket över det där med romaner som utspelar sig i idrottens värld. Barn- och ungdomsböcker finnsdet, men nästan inga vuxenromaner. Varför är de så få? Varför skriver inte fler författare böcker som utspelar sig i denna värld? Det finns så mycket dramatik att hämta där. Och med det stora möjligheter. Intresset för idrott är ju enormt. Är det för att få författare är sport- och idrottsintresserade? Eller handlar det om någon slags fin och ful kultur? Vad jag förstått är biografin om Zlatan en av de mest lästa och mest utlånade böckerna på våra bibliotek de senaste åren. Det vittnar om att det definitivt finns många som vill läsa om den här världen. En läsekrets som dessutom kanske inte skulle läsa andra, i många fall, tyngre böcker. Och tänker man ungdomar i den läsekretsen blir det plötsligt väldigt viktigt att välskrivna böcker som dessa finns och att de dessutom i förlängningen kan locka till än mer läsning.
Om De som inte vann skrev jag här. Om Lejontämjaren skrev jag här. Om Kära Sacha skrev jag här och om Gabriella Ekström skrev jag här. Alla är de böcker som jag aldrig skulle upptäckt om jag inte, som bokbloggare, blivit tillfrågad av det lilla förlaget SE Förlag om att läsa recensions ex.
Om ettan står ut i trilogin och om tvåan var seg och lite frusen så är trean dramatisk och varm.
Det har gått åtta år sedan vi lämnade Mathieu i en kraschlandning i ett lerigt och gråkallt Belgien. Nu cyklar han åter i medelhavsmiljö, denna gång Vuelta a Espana. Fruktansvärt hett med brutala klättringar i Pyreneerna.
Mathieu har gift sig och köpt en vingård i södra Frankrike, han har rutin och erfarenhet och till skillnad från vad bokens titel antyder så har han klarat sig riktigt bra. Han är inte bara vattenbärare utan snarare stjärnan i ett hyfsat bra lag. Han har skött sin karriär smart och ständigt bytt upp sig till bättre kontrakt. Men de stora segrarna har uteblivit, en total tredjeplats i Touren ett år, etappsegrar här och där etc. Mathieu är frispråkig med integritet och hans antidopingprofil ger honom – om än inga segrar – så möjligheter till bra kontrakt i de lag som värdesätter det.
Det handlar mer om doping i denna bok än de två tidigare. Det är klart intressant och man får en känsla av att få inside info om hur det fungerar och hur det hanteras av cyklister, ledare, media…
Jag gillar att Mathieu utvecklats som personfrån de två första delarna till den avslutande trean. Han är samme man, beter sig i mångt och mycket lika, men han är klokare och han har andra perspektiv på cyklingen. Han funderar på livet efter karriären trots att han är ganska nöjd med att cykla vidare i tio år till.
Jag tycker om att boken bildar ett lite spännande och trovärdigt om än överraskande avslut. Trilogin i sig bildar en helhet, som inte bara handlar om cykelrelaterade tävlingstekniska detaljer. Vad händer efter karriären som elitcyklist, eller elitidrottsman i allmänhet för den delen. De är många de där idrottshjältarna vi följer i TV. Men någon gång tar det slut. Tomhet. Eller möjligheter.
Precis som i de andra två delarna är det väldigt mycket jag inte uppfattar. Men jag tycker det är bra så. Jag är ingen cyklist. Gabriella Ekström är det och jag tycker det är en del av charmen med de här böckerna. De är på riktigt, cykelmänniskorna känner igen sig och får en del detaljer och antydningar som de oinsatta inte uppfattar. En del av dem tycker säkert mycket är onödigt förklarat, men det är för oss andra. Vi behöver det och det väcker vårt intresse för cykelsporten.
När jag läser Gabriella Ekströms böcker, cykeltrilogin om den franske proffscyklisten Mathieu och Kära Sacha om den ryske längdskidåkaren Sacha, så funderar jag mycket över det där med romaner som utspelar sig i idrottens värld. Barn- och ungdomsböcker finnsdet, men nästan inga vuxenromaner. Varför är de så få? Varför skriver inte fler författare böcker som utspelar sig i denna värld? Det finns så mycket dramatik att hämta där. Och med det stora möjligheter. Intresset för idrott är ju enormt. Är det för att få författare är sport- och idrottsintresserade? Eller handlar det om någon slags fin och ful kultur? Vad jag förstått är biografin om Zlatan en av de mest lästa och mest utlånade böckerna på våra bibliotek de senaste åren. Det vittnar om att det definitivt finns många som vill läsa om den här världen. En läsekrets som dessutom kanske inte skulle läsa andra, i många fall, tyngre böcker. Och tänker man ungdomar i den läsekretsen blir det plötsligt väldigt viktigt att välskrivna böcker som dessa finns och att de dessutom i förlängningen kan locka till än mer läsning.
Om De som inte vann skrev jag här. Om Lejontämjaren skrev jag här. Om Kära Sacha skrev jag här och om Gabriella Ekström skrev jag här. Alla är de böcker som jag aldrig skulle upptäckt om jag inte, som bokbloggare, blivit tillfrågad av det lilla förlaget SE Förlag om att läsa recensions ex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar