onsdag 6 november 2013

Snöbarnet av Eowyn Ivey

Snöbarnet är som en saga men på riktigt. En fin historia som trots motgångar och vemodig stämning ändå har en aningens feelgoodkänsla över sig. Jag är hela tiden lite orolig att det ska hända huvudpersonerna något tragiskt. Och visst händer det saker. Händelserna som är svårförklarliga ibland, självklara ibland,  hemska och goda, onödiga och betryggande.

Vi befinner oss i Alaskas vildmark på 1920-talet. Tuffa nybyggartider. Järnvägen byggs ut för att staten ska kunna tillvarata Alskas naturtillgångar. Nybyggare söderifrån behövs för att producera mat. Jack och Mabel lockas att starta ett nytt liv i Alaska.

Jack och Mabels stora sorg är att de inte har några barn. De börjar bli gamla. Orkar de verkligen med det hårda nybyggarlivet? De vacklar i sin tro, samtidigt som sorgen över barnen som aldrig kom, tynger dem båda. Vänskapen till grannfamiljen Benson är ett ljus i mörkret.

En vinterdag när årets första snö faller kommer så en liten flicka till gården. Kvällen innan har Jack och Mabel byggt en snögubbe i form av en flicka. Snöskulpturen är på morgonen raserad och vantar och mössa är borta. Hon är skygg och tycks hålla till i skogen, men sakta vinner de hennes förtroende. Vem är flickan? Är hon verklig eller den sagofigur den belästa Mabel minns från en rysk folksaga.

Jag tycker mycket om Snöbarnet. Jag är svag för skildringar av nybyggare, särskilt i nordlig vildmark. Stämningen i boken är fin och oroande på samma gång.

Boken är ett recensions ex från Bazar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar