onsdag 28 december 2011

Om inte nu så när av Annika Thor

En bok jag plockade på mig på biblioteket, eftersom jag fick syn på den. Jag gillar verkligen att hitta böcker sponant och läsa dem spontant, trots de långa listor och de många högar med böcker jag redan sedan länge tänkt läsa. Kanske var det det vackra omslaget som lockade. En riktigt snygg bild, svensk stadsmiljö, 40-tal, som ur en film. Kanske var det omslaget som också gjorde att romanen kändes som ur en film.

Romanen skildrar svensk utlänningspolitik före och under andra världskriget. Lite nytt men inte förvånande är det för mig att tyskvänliga Sverige var så stängt som det var för flyktingar under krigets första år. Åtminstone fram till att det vänder. Vi får följa några personer vars vägar korsas under dessa år. Tyska flyktingar och svenska anställda på Utlänningsbyrån.

En annan bok som behandlar samma tid och samma tema är Lena Einhorns bok Handelsresande i liv. Det är en mer omfattande dokumentär. Det är några år sedan jag läste den, men jag vill minnas att den framförallt skildrar räddningen och spelet bakom räddningen av judiska liv ur koncentrationslägren alldeles före krigsslutet.

torsdag 22 december 2011

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Ungdomsbok och/eller Fantasy är helt klart ett tema det senaste halvåret för mig. Nu har det blivit en till. Cirkeln. Bra att jag tex läst Törst av Richelle Mead först, så att jag kan sätta in den här boken i sitt sammanhang; Det första svenska bidraget till den magiska tonårsvärlden.

Jag har inte så mycket att säga om de magiska inslagen i boken. Orkar inte riktigt engagera mig och tycker aldrig det är särskilt spännande. Däremot blir jag överraskad flera gånger. Det är positivt.

Det jag däremot verkligen gillar med den här boken är skildringen av personerna och dess relationer samt hela skolvärlden. Förvisso tycker jag mobbningen och intrigerna mer känns som högstadienivå, men kanske är det mer så på en mindre ort, där alla fortsätter på samma gymnasieskola. Jag tycker denna skildring har hög igenkänningsfaktor, trots att den är schablonartad och tillspetsad. Klart mest läsvärt i boken.

Sen gillar jag skildringen av Bergslagen och det tröstlösa livet i en liten f.d ort. Engelsfors som fått sitt vackra namn av Engelsberg och är något slags Norberg-Fagersta-Skinnskatteberg. Stora skogar, en nedlagd folkpark, en misslyckad galleria och kanelens svarta vatten.

söndag 18 december 2011

Tess av D'Urberville av Tomas Hardy

Lite svårt har jag allt för böcker där jag vet att det slutar illa. Som om jag inte vill engagera mig alltför mycket i personerna, som jag redan före vet dör, sviker eller gör något dumt innan boken är slut.

Tess av D'Urberville är en sådan bok. Men jag har också kännt att jag borde läsa några fler av de riktiga engelska 1800-tals klassikerna eftersom Jane Austens värld fascinerar mig så. Så denna höst har jag gett mig ikast med Tomas Hardys stora verk.

I jämförelse med Tess av D'Urberville är alla Jane Austens böcker feelgoodböcker. Det är dock intressant att läsa om de fattigare lantlivet i 1800-talets England, skildrat då det begav sig. Det är en annan värld och andra levnadsförutsättningar. Jag lider med Tess och tycker nästan lika illa om Angel som Alec.

Närmare recencion än så vill inte jag göra av en sådan här klassiker! Men jag konstaterar att jag är glad jag tog mig an den.

söndag 11 december 2011

Dolda Djup av Ann Cleeves

Det var dags för en deckare. Har läst allt färre deckare på senare år. Men Ann Cleeves Shetlandsserie kunde jag inte motstå. Miljöbeskrivningarna av Shetlandsöarna var bara så lockande. Därtill tyckte jag deckarintrigerna höll god klass i all sin stillsamhet. Feelgoodläsaren i mig fick också sitt. Fram till sista boken. Mer än så om det avslöjar jag inte här.

Med Dolda djup går Ann Cleeves vidare. Nu håller vi till kring Newcastle i norra England. Huvudpersonen som ska utreda mord är denna gång den orginella kommissarien Vera Stanhope. En något äldre kvinnlig polis som innehar de där egenskaperna som vanligtvis i deckare innehas av en något äldre manlig polis, med typ Wallander i spetsen. Skicklig, ensam, lite för tjock, lite för benägen att dricka etc etc.

Men jag får liksom ingen tydlig bild framför mig av Vera Stanhope. Hon är originell och folk i hennes omgivning reagerar på henne men jag som läsare får aldrig egentligen veta varför. Jag får bara veta reaktionerna. Och det stör mig. Jag vill ha mer att gå på vad gäller karaktären.

Här tar jag ett paus i mitt inläggsskrivande. När jag googlar på boken för att lägga in bilden dyker en recencion upp hos Hyllan. Plötsligt förstår jag. Hyllan vet något jag inte vet. Dolda Djup är del tre i serien om Vera Stanhope. Känslan som är så stark av att något saknas, vad gäller karaktärsskildringen, har sannolikt sin förklaring i detta. Dåligt Albert Bonniers! Att översätta och marknadsföra del tre i en serie först, bara för att den är aktuell i en TV-serie.

Vad det gäller pusseldeckarstoryn är den av samma stuk och klass som i Shetlandsserien. Men det går ju inte att komma ifrån att Dolda djup inte utspelar sig på Shetlandsöarna och därmed kommer Vera Stanhope deckarna inte vara lika lockande för mig som Jimmy Perez deckarna. Detta oavsett om Vera Stanhope blir mer levande för mig genom att jag läser fler böcker.

onsdag 7 december 2011

No I'm from Borås av Ola Wong

Att jag ville läsa den här boken berodde på att jag fann Ola Wong´s När tusen eldar slickar himlen: Kinas väg till framtiden väldigt intressant och läsvärd. No I'm from Borås är hans första bok. Böckerna är på sitt sätt ganska lika. Det är reportageböcker. Så är också Ola Wong journalist. Men No I'm from Borås är även en biografi över Ola Wongs rötter. Som finns i Kina och Rumänien.

Klart bäst och intressantast tycker jag biografin över Ola Wongs farfar är. Det är också den längsta berättelsen. Ola Wong lyckas verkligen fånga farfarderns röst, åtminstone verkar det så för mig. Jag hör en äldre asiatisk man berätta om sitt liv. Och vilket liv. Född av opiumberoende föräldrar i Pekings fattigaste kvarter i början av 1900-talet, därefter soldat, ständigt på den förlorande sidan i Kinas alla krig och konflikter. Men vilken överlevare.

söndag 4 december 2011

Det här med ljudböcker

Tänkte jag skulle testa det här med ljudböcker...Jag fick nu i höst en anledning när jag under en period behövt pendla med bil till och från jobbet. Jag kunde snabbt konstatera att det inte var något för mig. Tankarna fladdrar och jag tappade ideligen bort mig i berättelsen. Att "spola tillbaks" i bilen är hopplöst. Kanske var det fel berättelse jag lyssnade på som inte fångade mitt intresse. Men jag tror inte det. Tacka vet jag P1 morgon och Studio Ett.

måndag 28 november 2011

Ankomsten och andra berättelser av Shaun Tan

Jag blir mer och mer förtjust i bildberättande i bokform, som serieromaner, bilderböcker med ett allålderstilltal och olika blandformer däremellan. Böcker som överskrider ordets förmåga att förmedla ett innehåll, och där bilderna inte utgör illustrationer som finns där för att lätta upp texten, utan som själva bär betydelse.

Shaun Tan är ett bra exempel. En superskicklig konstnär och berättare som bland annat gjort den fantastiska boken Ankomsten. Det är en berättelse helt utan ord. Vilken berättelse, och vilka bilder! Man ryser, förskräcks och gläds med mannen som tvingas fly och kommer till ett främmande land för att söka arbete, i väntan på att hans fru och barn ska kunna komma efter. Som läsare upplever jag verkligen hans förvirring och utsatthet, och längtan. Den här boken säger nog mer om flyktingskap och exil än tusen rapporter från Migrationsverket.

Nyligen kom också på svenska bilderboken Det röda trädet - något så ovanligt som en bilderbok om depression. Definitivt ingen pedagogisk faktabok, men en mycket vacker bok i klassiskt bilderboksformat, med stora bilder och lite text, som nog kan få både vuxna och barn att förstå hur det kan kännas att vara deprimerad - och att komma upp igen.

En annan bok av Shaun Tan är Tales from outer suburbia. Enkla men lysande korta noveller om människor och märkliga ting som inträffar i omgivningarna (en miljö som gissningsvis lånat sina drag från Tans hemstad Perth i Australien). Här är det mer text, men bilderna hör definitivt till. Tyvärr är boken inte översatt, åtminstone inte ännu.

Jag vet inte hur det är för andra läsare, men för mig är stämningen ganska avgörande i en bok. I bästa fall träffar den mitt läsarhjärta och får boken att stanna kvar hos mig långt efter att jag glömt allt om handlingen. Just så är det med Shaun Tans böcker.

söndag 27 november 2011

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

En läsvärd, trevlig feelgood bok som rekommenderas att läsa i november under en filt i soffan. Vilket jag just gjort. Kanske rekommenderas den lite extra till "hundmänniskor" som gillar feelgoodböcker, eftersom de förstår lite mer om de olika hundraserna som förekommer. Att vara hundmänniska samt vilken sorts hundmänniska, är centrala teman i boken.

Rachel, 39, som precis innan boken börjar, blivit utan bostad, jobb & pojkvän i London, ärver sin mosters hundpensionat någonstans på den engelska landsbygden. Så är ansatsen och därefter flyter det på och ingen borde kunna bli besviken av att läsa den här boken. För då läser man inte den här sortens böcker överhuvudtaget! Det händer lite olika saker och en massa hundar är inblandade.

Det slår mig att allt fler chicklit och feelgoodböcker har 40- huvudrollsinnehavare. Såg tex nyligen att Jane Greene gett ut en bok vid namn 39-årskrisen... Men det är förstås inte konstigt. Genren tog fart för 10 år sen och då vara alla 30-. Nu är många av författarinnorna och läsarna 10 år äldre... Jag undrar hur det är om 5 år. För 45 måste vara en obekväm ålder att skriva om. Då är det ju definitivt förbi att kunna hitta sin första stora kärlek och dessutom skaffa det efterlängtade barnet med denne. Men det går säkert att få till någon bra variant på temat!

torsdag 24 november 2011

Stenens väktare av David Eddings

Ska jag ge upp det här med Fantasy? Första delen i Sagan om Belgarion imponerade inte. Från flera olika hade jag hört att den här skulle vara bra och ha något mer. Men ack nej. Jag får nog sälla mig till min medbloggare som lät mig förstå att det här var dussinfantasy det med.

Vad är det jag inte gillar? Framförallt är det för många folkslag och för mycket folk. Och alla folkslagen och allt folk verkar inte tillföra berättelsen något. Framförallt den stora mängden birollskaraktärer besvärar mig, med att jag måste hålla reda på dem. Och jag orkar inte. Vilket gör berättelsen ännu mer platt och utan innehåll. När den stora massan birollskaraktärer dök upp, var jag redan irriterad över alla folkslagen och länderna, som inte berättelsen lyckades väcka till liv för mig.

Jag ger inte riktigt boken en chans. Kanske är det meningen att alla folkslag och alla karaktärer kommer till sin rätt i bok 7 av 11 (eller vad det nu handlar om i denna serie). Men då har jag gett upp sen länge, eftersom jag ger upp Sagan om Belgarion nu.

Men nej, jag ger inte upp Fantasy. Jag kommer fortsätter leta efter bra böcker i sagovärldar. Några av mina bästa lässtunder har jag haft i olika sagovärldar genom Sagan om ringen, Övärlden och Klanen Otori. Och så har jag böcker kvar på listan här.

tisdag 15 november 2011

Tam Tiggarpojken av Jo Salmson

Nu har vi läst ut den. Serien om Tam Tiggarpojken, hans vänner Indre och Chaia och så draken Sky förstås. De har hängt med som högläsningsböcker ett bra tag nu. Sex böcker totalt och att låna nästa var hela tiden självklart. På frågan om böckerna var bra, svarade min medläsare med saknad i rösten " Jag vill att vi ska läsa mer. Vad som händer sen". Ett gott betyg.

Jättebra böcker, som högläsning och som första läsa-själv-böcker. Vackra, dramatiska, lite läskiga bilder på nästan varje sida. Och ett bra driv mellan kapitlen, med små cliffhangers nästan hela tiden...

I första boken möter vi Tam, då en fattig föräldralös tiggarpojke, med ett fåtal vänner. Mötet med Tam ger upphov till många viktiga frågor att reda ut kring det här med att vara fattig.

Så upptäcker Tam att han kan tanketala med draken Sky. Det är då hans värld förändras och det är då vi förstår att hans öde är något annat än den fattige tiggarpojkens.

Vi får hoppas att Jo Salmsons andra fantasyböcker är lika bra...? Men dem sparar vi tills min medläsare tragglar sig igenom texten själv. Det är inte alltför långt dit.

onsdag 9 november 2011

Övertalning av Jane Austen

Det var allt lite vemodigt att läsa ut den här boken. Detta då det var den sista Jane Austen jag hade kvar att läsa. Övertalning var också den sista romanen Jane Austen skrev och den gavs tillsammans med Northanger Abbey ut postumt.

Eftersom jag nu läst alla sex av Jane Austens romaner så kan jag inte låta bli att försöka lista dem, bäst först.

1 Stolthet och fördom
2 Emma
3 Förnuft och känsla, Mansfield Park & Övertalning
6 Northanger Abbey

Det var svårt. Inser att jag också påverkas av BBC's filmatiseringar av romanerna.

En annan författare jag i detta sammanhang måste nämna och tipsa om, för den som gillar Jane Austens böcker, är Elisabeth Gaskell. Jag tyckte väldigt bra om Hustrur och döttrar. Cranford och North and South har jag än så länge bara sett i BBC's filmatiseringar. Cranford är trevlig, North and South stark. Jag är osäker på vilka av hennes böcker som översatts.

Fler tips genren, böcker med samma flyt i språket som Jane Austen och Elisabeth Gaskell, är jag tacksam för.

söndag 6 november 2011

En andra smekmånad av Joanna Trollope

Joanna Trollopes En andra smekmånad var en bok jag kom att läsa av en slump. Den ramlade liksom över mig mig och jag kan inte riktigt säga vad som lockade.

Jag förknippar Joanna Trollope med familjeliv och medelålders engelsk medelklass. Så ock i denna bok. Det sista av tre barn flyttar hemifrån. Och modern Edie har svårt att hantera detta. Fadern Russell ser däremot fram emot en andra smekmånad. Men ganska snart fylls åter det bohemiska hemmet med stora barn igen. Av olika anledningar behöver och kräver barnen att få flytta hem igen - åtminstone ett litet tag tills allt ordnat sig.

Det som slår mig är att barnens liv i sig lika gärna skulle kunnat skildrats i tre egna böcker och då som tre av alla de otaliga chicklitböckerna om att vara 30- i London; relationer, jobb, pub, kläder, pengar, bostad, skaffa barn etc. Men i den här boken ges ett mer städat perspektiv på hela det livet, inte så dråpligt och skruvat som det ofta blir i chicklitböckerna. Och i centrum står Edie.

tisdag 1 november 2011

Oemotståndligt mörker: Sara Stridsberg och Thomas Bernhard

















Vad kan passa bättre än några riktigt dystra och krävande romaner så här i oktober-november? Nej, just det. Och därför har jag precis avslutat två böcker som passar in på den beskrivningen. Darling River av Sara Stridsberg, och Skogshuggning av den österrikiske författaren Thomas Bernhard.

Den förstnämnda är Sara Stridsbergs tredje roman och den var nominerad till Augustpriset förra året. Vi läste den som premiärbok i min nya bokcirkel och sannerligen, det blev en hel del diskussion. Hur ska man läsa den här boken? Vad handlar den om egentligen? Och framför allt, varför? Det är svårt att se några ljuspunkter i denna mörka virvel av trasighet och mäns maktanspråk över kvinnor. Det vill säga, ljuspunkten är språket, med sin lyriskt skarpa gestaltning av innehållet, och genom det skapas trots allt ett driv som gör att man fortsätter läsa. Fascinationen vinner över det stundtals rejäla obehaget.

Skogshuggning är den första och hittills enda bok av Thomas Bernhard som jag läst. Det lär vara ungefär samma stuk på allt som skrivits av denne författare med litterär kultstatus. Sida upp och sida ner, utan styckeindelning, mal författaren på och öser ur sig förakt för det österrikiska kulturetablissemanget: en mer än lovligt sur monolog med galet många upprepningar. Säkert oläsligt enligt många. Och dystert, som sagt – men för den skull inte utan humor! Åtminstone inte om man som jag har en dragning till sådana här bittra personer och skrattar gott åt deras utgjutelser. För övrigt lär Bernhard vara en av Bodil Malmstens favoritförfattare.

måndag 31 oktober 2011

Niceville av Kathryn Stockett

Den här boken har jag velat läsa ett tag. Det har dock har varit kö på den på biblioteket. Jag vill alltid hellre försöka att låna än köpa böcker. Men nu valde min bokklubb denna bok, så då fick jag allt ta och köpa den i pocket... Två på topplistan på Pocketshop konstaterade jag då.

Och jag förstår att den ligger tvåa. Den är lättläst, trevlig och allvarlig på samma gång. Läsaren förflyttas till 60-talets Missisppi. Det är svårt att förstå att 60-talets amerikanska söder skiljer sig så lite från 80-talets Sydafrika.

Boken handlar om Skeeter, Aibileen och Minny. Den unga vita överklassflickan Skeeters ambitioner som journalist får henne att i hemlighet skriva en bok om livet som svart hembiträde i den lilla staden Jackson i Missisippi. Hon lyckas få de svarta lite äldre kvinnorna Aibileen och Minny att hjälpa till med boken. Ingens liv blir detsamma efteråt.

tisdag 25 oktober 2011

Törst av Richelle Mead

Törst är del ett i Vampire Acadamy serien som jag fick tips om i somras. Vad jag hörde av min tipsare var att "Innan jag läste Vampire Academy böckerna här tyckte jag Twilightböckerna var bra...men dessa är så mycket bättre!" Jag har inte läst Twihlightböckerna så jag kan inte göra någon jämförelse...

Törst handlar om Rose som är dhampir - halv vampyr och hennes bästa vän Lissa som är moroi - levande vampyr. Dessutom finns stringoi - döda vampyrer. Stringoi är vad jag förstår "klassiska onda vampyrer". Rose och Lissa går på en internatskola för moroi och dhampirer i norra Montana. Skolan, St Vladimirs, är naturligtvis byggd i gotisk stil med tinnar och torn, men det finns trådlöst nätverk på området! Dhampirerna lärs upp att bli beskyddare av moroi. Moroi lärs upp att behärska sina magiska krafter. Stringoi hålls på avstånd från skolan med hjälp av beskyddare och magi.

Inom skolan är tonårsintrigerna ifull gång. Dessutom sker saker på andra högre nivåer. Rose beskyddarförmåga ställs på prov eftersom Lissa är kunglig, den sista i sin släkt och har magiska krafter utöver det vanliga. Kärlek och dramatik.

måndag 24 oktober 2011

Maise Dobbs av Jaqueline Winspear

Maise Dobbs är en ung privatdetektiv i mellankrigstidens London. Hon växte upp under enkla förhållanden men fick en chans som ung att studera. Under första världskriget arbetade hon som sjuksköterska i Frankrike.

Maise har precis öppnat sin egen detektivbyrå när boken ta sin början. En äkta mans misstanke om otrohet leder henne vidare till ett mysterium med ett konvalenshem för svårt krigsskadade fd soldater och officerare från kriget.

Boken är lättläst och trevlig. Jag tycker själva mysteriet är lite krystat, men jag gillar läsa skildringen av hennes uppväxt och tiden som sjuksköterska vid fronten.

Böckerna fortsätter i en serie varav åtminstone två till kommit ut på svenska.

söndag 16 oktober 2011

Sista natten i Twisted River av John Irving


Äntligen en John Irving bok som sällar sig till mina tre tidigare favoriter; Garp och hans värld, Ciderhusreglerna och En bön för Owen Meany.

Jag kom av mig i mitt John Irving läsande för 15 år sen när jag gav mig i kast med Cirkusens son. Cirkusens son blev den första bok i mitt liv som jag medvetet valde att inte läsa ut. Efter det beslutet har detta skett åtskilliga gånger. Äldre och klokare har jag insett att livet är för kort för att man måste läsa ut böcker som är dåliga alternativt böcker som man inte tycker om.

Sista natten i Twisted River handlar om författaren Dannys liv, vars första 12 år levs i den lilla skogsindustristaden - eller kanske snarare byhålan- Twisted River. Twisted River ligger förstås i New Hampshire. I Dannys liv finns framförallt fadern Kockis och den beskyddande skoghuggarvännen Ketchum. Men en rad andra karaktärer utrustade med allehanda egenskaper som bara finns i John Irvings värld, kretsar också runt Danny. Historien vindlar sig fram och tillbaka, bla till sista natten i Twisted River.

Sista natten i Twisted River håller och det finns numer fyra böcker av John Irving jag gillar.

lördag 15 oktober 2011

Blodets Meridian av Cormac McCarthy

Vilken fruktansvärd bok. Och ändå så bra. Det som är bra är språket. Och hur Cormac McCarthy skildrar dessa människospillror i en karg, röd och overklig ökenmiljö i gränslandet mellan Mexico och USA. Vad är det som gör denna domedagspoesi så vacker, trots de fruktansvärda blodiga brott mot mänskligheten som skildras?

Handlingen kan sammanfattas som så. Ett kompani amerikanska "soldater" drar i mitten av 1800-talet runt i blodiga paltor och slaktar indianer, mexicaner, män, kvinnor, barn och gamla i en allt mer eskalerande takt. I början tycktes de ha något slags uppdrag i form av beskyddare och skalpjägare i kriget mot indianer, men ganska snart mördar de allt och alla som kommer i deras väg.

En sammanfattning inleder varje kapitel, vad sägs om den här :

De korsar gränsen-Stormar-Is och åska-De dräpta guldgrävarna-Asimut-Möte-Krigsråd-Slakten på gilenos-Juan Miguels död-De döda i sjön-Hövdingen-Ett apachebarn-I öknen-Nattliga eldar-El virote-En operation-Domaren tar en skalp-Un hacendado-Gallego-Ciudad de Chihuahua

Det hela är vidrigt och väldigt otäckt. Därför är det mycket märkligt att jag trots det njuter av så läsningen, för att språket är så korthugget och vackert. Och för att de ogästvänliga ökenmiljöerna och vildmarken skildras så lysande bra. Jag stänger av. Och jag kan stänga av, för allt blod och våld skildras liksom utifrån, på långt avstånd och med de vackra språket som barriär. Det värsta är att boken bygger på verkliga händelser.

Boken har flera djup och flera viktiga karaktärer som driver handligen framåt, men för mig överskuggar miljöskildringarna handlingen och de idéer boken presenterar.

Denna bok hoppas jag aldrig blir film. Tyvärr är det väl inte helt osannolikt. Av Cormac McCarthys No country for old men och Vägen har det ju blivit två riktigt bra filmer. Blir Blodets Meridian film så kommer jag aldrig att se den.

Boktips till en vän

En vän ville ha boktips utan alltför mycket hjärta & smärta. Jag gick igenom min lista på lästa böcker de senaste åren och fick ihop följande boktips.

Lättlästa läsvärda serier:
Colin Coterils deckare om den motvillige kommunisten i Laos under 70-talet
Eva Swedenmark & Annika Wennstams Östersundsböcker
Deon Meyers Sydafrikadeckare
Marianne Cederwalls böcker om norrländska Hervor och gotländska Mirjam

Fascinerande böcker (dessa har alla fått inlägg på Böcker emellan):
Aino Trosell - En gränslös kärlekshistoria
Ingrid Betancourt-Även tystnaden har ett slut
Diana Janse - En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Riktiga, hela, bra romaner:
Trude Marstein-Göra gott
Maria Hamberg-Greklandssommaren
Abraham Vergese -Skära för sten
David Benioff - Tjuvarnas rike
Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar

lördag 8 oktober 2011

Mycket mer än så av Sarah Dessen

Har just slukat en ungdomsbok och har fler i biblioteksbokhögen hemma. Kanske växte behovet av att sluka en bok sig stort, eftersom jag sitter fast i tre - av olika skäl långsamläsande - böcker.

Först ut av ungdomsböckerna var Sarah Dessens Mycket mer än så. Och jag tyckte om den. Jag önskar jag var 17 år igen så att jag bara kunde ägna mig åt att sluka böcker som denna. Eller varför inte hänga i Colby någonstans på USAs östkust och spana på cykelkillarna tillsammans med Auden och hennes vänner. Men boken är mycket mer än så. Rekommenderas.

fredag 7 oktober 2011

Nu har det hänt igen!

Jag kommer ut med en hel hög böcker från biblioteket, trots att jag har en hel hög olästa böcker från biblioteket hemma. Jag har dessutom just nu fastnat i tre böcker som tar lite längre tid att läsa, vilket gör att jag helt enkelt inte borde börja läsa fler böcker för tillfället.

Dessutom lånar jag böcker till hela familjen på mitt lånekort.

Bibliotikarien intygade att det är sådana låntagare som jag de vill ha. Men jag undrar om jag inte egentligen bara visar att jag saknar insikt om hur många böcker jag realistiskt klarar av att läsa den närmsta tiden. Tur för andra låntagare att det går att reservera böcker...dvs de som just nu och ett bra tag framåt ligger hemma hos mig och väntar på att bli lästa.

söndag 2 oktober 2011

I det sista regnet av Janesh Vaidya

För mig är det här en bok med tre berättelser eller kanske snarare tre beskrivningar. Det tre berättelserna/beskrivningarna vävs in i varandra och tillsammans bildar de en annorlunda roman.

En berättelse/beskrivning handlar om Kerala och särskilt Kerala under regnperioden. Det är frodiga, leriga, gröna miljöbeskrivningar av den indiska landsbygden i Keralas "backwaters". Fukten, ljuden och dofterna är mycket levande beskrivna. Jag sugs in i allt det gröna. Därtill kommer lite stentempel, gudabilder och uråldriga föremål som är inbakade i grönskan. Jag njuter av denna läsning och det är miljöbeskrivningarna av "God's own country" som ger mig störst behållning i den här boken.

Nästa berättelse är bokens själva handling som för mig tycks vara av underordnad betydelse. För författaren och förmodligen för många läsare. En man kommer hem till sin barndomsby från långa resor i världen utanför. Personer, platser och känslor från barndomen finns kvar och återupplevs. Tidens förändringar ger nya möten med välbekanta familjemedlemmar och vänner. En laddad stämning för huvudpersonen och hela byn byggs upp inför det sista regnet.

Den tredje berättelsen/beskrivningen är all den ayurvediska visdom, som sida upp och sida ner, bakas in så fort möjlighet ges. Framförallt genom farmoderns ständigt kloka insikter och ord till den lilla pojken.

Det här är inte riktigt en bok för mig. Det händer för lite och det blir för mycket av de visa ord som predikas på läsaren. Huvudsyftet med boken tycks vara att förmedla denna visdom. Om det är det man vill ha ut av sin läsning kan jag tänka mig att det är en riktigt bra bok. Då tror jag boken ska läsas långsamt med tid för eftertanke. Men för mig blir det för mycket och lite långrandigt. En roman är en sak, en ayurvedisk visdomsbok en annan.

torsdag 15 september 2011

Pojken i soffan av Sonya Hartnett

Sonya Hartnetts böcker räknas av någon anledning som ungdomsböcker. Kanske för att de ofta handlar om unga människor, eller att där finns inslag som påminner om sagans värld. Men det är synd om folk över arton missar hennes böcker för att de står på "fel" hylla på biblioteket och i bokhandeln.

I "Pojken i soffan" får den gamla damen Matilda besök av en gåtfull ung pojke. Tiden går, och han tycks inte vilja gå hem. Matilda börjar då berätta om sin långa livsresa. En resa som till stor del har handlat om sökandet efter kärlek och lycka, och om förluster - också förlusten av ett ofött barn. Vad är det vackraste i livet? är en fråga som ställs i boken. Det är poetiskt och tänkvärt. Och sorgligt. Det hade förstås lätt kunnat bli smetigt och sentimentalt, men Hartnett är en skicklig författare och fixar det här. Vissa stycken är rent lysande. Även om jag tyvärr får lite, lite Paulo Coelho-vibbar mot slutet.

onsdag 14 september 2011

Operation Oden av James Holland

En riktig, och enligt omslaget Hollywooodsnygg, brittisk krigshjälte pulsar runt i djup snö i skogarna och på fjällen norr om Lillehammer. Med sig har han ett gäng meniga från brittiska armen, ett gäng franska bergsjägare, tre norska officerare och så den mystiske norske civile person han måste eskortera till den allierade fronten. Jack är en riktig hejare på att kriga och sikta och överleva. Och naturligtvis hinns det med lite romantik också, en norsk bonddotter hänger på som vägvisare.

Om man ska tro förlaget är Operation Oden historiskt trovärdig, knappast Jack Tanners person och äventyr, däremot beskrivningen av kriget runt själva romanen. Britternas insats i Norge var högst medioker. Tillsammans med norrmännen höll de emot ett par månader. I södra Norge gick det dock fortare, men evakueringen ifrån Molde var, enligt författaren, välplanerad och lyckad.

Författaren är historiker och har skrivit ett flertal fackböcker om andra världskriget. Det finns nog många läsare som vill följa Jack Tanners äventyr. Efter Anthony Beevors Stalingrad har det exploderat av populärhistoriska böcker om andra världskriget. Det här är en roman i samma anda.

Även jag kan tänka mig läsa fler böcker. Det gäller bara att ta den här boken för vad den är. Karaktärerna är ytliga och schablonartade. Men det är en underhållande äventyrsbok som ändå utgår från verkliga händelser under andra världskriget. Och den går otroligt fort att läsa... I nästa bok kommer Jack Tanner bland annat evakueras från Dunkerque. Boken efter det ska han utföra hjältedåd på Kreta. Han kommer hinna vara hjälte lite här och var innan den här serien tar slut.

måndag 5 september 2011

Himalayabreven av Kristina Hård

Himalayabreven är en bok jag visste jag bara måste läsa när jag såg titeln. När jag sen läste vad boken handlade om tänkte jag, verkar lite intressant också, kanske den är bra? Men jag blir tyvärr besviken. Det mesta är liksom för tillspetsat och för mycket. Jag blir inte fascinerad. Globala, egotrippade, falska, underliga karaktärer som ska vara "spännande" men som inte intresserar mig. Boken får mig dock att tänka på böcker av både Carina Rydberg och Cilla Nauman.

Likväl är titeln underbar och jag gillar Himalayabreven från gränsen mellan Sikkim och Tibet. Men det räcker inte.

Sen är det det där med klättraren Lukas. Kristina Hård är SÅ nära att få till det. Någon klättrare har granskat hennes skrivande. Jag läser med andakt hur hon rabblar rätt ord på rätt plats och dessutom får ihop det hyfsat med karaktären. Det stämmer så när till hundra procent. Desto mer besviken blir jag där det inte stämmer. Så synd! Men ändå, all heder åt allt det som faktiskt skildras rätt och trovärdigt!

söndag 28 augusti 2011

Pirater av Celia Rees

Då och då läser jag ungdomsböcker. De är då väl valda och med stora förhoppningar av att vara bra. Och det ska handla om något ämne eller utspela sig i en miljö jag verkligen vill läsa om. Pirater är en sådan bok. Det är en bra ungdomsbok. Jag gillar miljöerna, jag gillar storyn. Jag önskar jag kunde läst den när jag var 14. Den hade säkerligen varit en riktig favorit då.

Nancy och Minerva är två unga kvinnor som blir pirater i Karibien och utanför Afrikas kuster. Nancy är en rik handelsmans dotter uppvuxen England och Minerva är en förrymd slav från Nancys familjs plantage på Jamaica. Äventyr och sjörröveri, kärlek och vänskap.

Framställningen av sjörövarna, sjörövarskeppen och sjörövarlivet känns trovärdig, även om det känns mindre trovärdigt att Nancy och Minerva skulle behandlats så väl...

Ett boktips för den som vill läsa en faktabok om pirater är Pirater - Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Stilla Havet av Marcus Rediker. Lite rörig minns jag den som, men väldigt intressant och jag lärde mig mycket om sjöröveriets historia.

lördag 27 augusti 2011

Kipling Sahib av Charles Allen

Kipling Sahib - India and the making of Rudyard Kipling är en biografi om Rudyard Kipling som framförallt koncentrerar sig på Kiplings liv i Indien och de influenser därifrån som ledde fram till hans stora och mest kända verk Kim. För mig som är fascinerad av "British India" är det en riktigt intressant bok. Jag läser gärna både böcker från och om Indien och böcker som utspelar sig i 1800-talets England - med Jane Austen i spetsen... I biografin om Kipling fås båda dessa världar.

Jag hittade först Charles Allens bok Plain Tales from the Raj - en titel som anspelar på ett av Kiplings första verk Plain tales from the Hills. Kiplings novellsamling utspelar sig, vad jag förstått, i Simla, Brittiska Indiens allra främsta "Queen of hillstations". Plain Tales of Raj bygger på ett radioprogram från 70-talet där engelsmän och kvinnor som levt delar av sina liv i det koloniala Indien intervjuas. De intervjuade kom från alla samhällsklasser; soldater, tjänstemän, handelsmän. Högst i rang stod tjänstemännen, lägst i rang de meniga soldaterna. De olika samhällsklasserna beblandade sig inte med varandra. Handelsmännen levde t ex i en helt parallell värld bredvid tjänstemännen. Allt var oerhört hierarkiskt, inte helt olikt Indiens eget kastsystem. Mycket facscinerande läsning.

Kipling levde i Indien en generation tidigare. Han tillbringade sina första lyckliga barndomsår i Bombay. Därefter levde han hela skoltiden olycklig och skild från sina föräldrar i England. Alla barn i kolonierna skickades hem till England för att gå i skolan. Det var viktigt att barnen blev Engelska. I ung vuxen ålder fick han jobb som journalist i Lahore, där även hans föräldrar och syster verkade och familjen återförenades. Just innan han slog igenom som författare återvände han till England. Men det är Indien som inspirerade honom till hans stora verk, även om han skrev dem då han bodde långt från Indien. Djungelboken, som inspirerats av folksagor och sägner från Indien, skrev han efter hans äldsta dotters födelse. Kim skrev han några år därefter.

Många biografier har skrivits om Kipling, men om man ska tro Charles Allens förord är det här den bok som beskriver hans indiska liv och influenser på djupet. Charles Allen själv har en koppling till Kipling då hans farfars far var den tidningsutgivare som gav den unge oerfarne 17 år gamle Kipling hans första jobb som journalist.

Jag har bara läst Kim av Kiplings böcker. Och det var väldigt länge sen. Dags för en omläsning. Och efter den här biografin har jag allt blivit lite nyfiken på Plain tales of the Hills också.

Kan inte låta bli att tipsa om två Bollywoodfilmer relevanta i sammanhanget. Aamir Khan - min och ett par hundra miljoner Indiers favvoskådis - spelar huvudrollen och är hjälten i båda. I dessa filmer får man lättillgängligt Bollywoods version av brittisk kolonialtid. Den bästa är Lagaan: Once upon a time in India. Ren fiction om en cricket match mellan några bybor och ett gäng brittiska sahibs. Så skön. En helt underbar feelgood film. The rising: The ballad of Mangal Pandey bygger på historiska händelser och skildrar Sepoy upproret mot Ostindiska kompaniet 1854. Ett uppror som skakade britterna i grunden.

fredag 26 augusti 2011

Allt utom regn av Lars Lerin

För några år sedan åkte konstnären Lars Lerin till Iran tillsammans med några författarkolleger. Den här boken handlar om den resan. Jag är väldigt förtjust i reseskildringar som den här, sådana där turistandet och monumenten kommer i andra hand. Lerin låter mig som läsare ta del av några av hans intryck, av människor och platser och även av resandets avigsidor: osäkerhet, väntan, värme, hunger, trötthet. Han iakttar också sig själv, bland annat det drogberoende han nyligen tagit sig ur. Här och där citerar han tidigare Mellanösternresenärer - Sven Hedin, Sven Delblanc, Willy Kyrklund. Jag blir sugen på att läsa fler reseskildringar. Jag blir sugen på att resa.

Lerin är en otroligt skicklig akvarellkonstnär och har gett ut en mängd böcker med bild och text. Bilderna i den här boken är ofta grafiskt enkla, inte insmickrande alls. Mycket svärta som möter ljus på Lerinskt sätt. Det är vackert och tillsammans skapar bilderna en seren och stark känsla som harmonierar med berättelsen om Iran, ett fascinerande land som ännu hålls i diktaturens grepp.

torsdag 25 augusti 2011

Utrensning av Sofi Oksanen

Jag sällar mig till hyllningskören. En riktigt bra bok. Och jag tackar min bokklubb för att jag kom att läsa Sofi Oksanen och då specifikt Utrensning. (Just det som en bokklubb ska göra; att inspirera att läsa någon annan bok än den som ligger närmast till hands att plocka upp.)

För jag har kännt ett litet motstånd mot den här boken. Det är jobbigt med svek. Men språket flyter fram och jag tycker de små sammanfattningar av vad som ska hända i varje kapitel är så bra. Tufft! Som om det var en saga. Men det är ett av våra närmsta grannländers mörka historia som skildras i en riktigt bra roman. Och vi vet så lite. Vi bara anar att det hänt en massa tunga saker där genom alla år av ockupation.

Jag tycker synd om Aliide, även om hon är en tämligen osympatisk person, som inte utvecklas till det bättre under de hemska levnadsförhållandena hon möter. Och det där varma köket med sin plastduk, sina flugor och sina konservburkar. Det är Aliides rike och det är fantastiskt väl skildrat. Så fort någon rör sig utanför köket blir allt suddigt. T o m gårdsplanen är overklig.

Jag lider med Zara, men hennes trafficking historia är - tyvärr - välkänd och intet nytt. Den lilla strimma hopp Sofi Oksanen ger Zaras liv på slutet tackar jag för.

Mer bra lättillgänglig litteratur från våra baltiska grannländer vill jag läsa nu. Lettland och Litauen är än mer okända för mig.

onsdag 24 augusti 2011

Min hatkärlek till bokklubbar

Idag hämtade jag ut paketet med introduktionsböcker från Böckernas klubb. Det är säkert tredje gången jag går med. Jag vet inte hur många gånger jag studerat deras lockande reklamblad (som djävulskt nog tycks finnas med inuti var och varannan tidskrift med kulturanstrykning), kryssat för böcker och sedan insett att jag inte behöver det här. Men nu har jag alltså ändå trillat dit. Kunde inte motstå den nya Palmebiografin, Jenny Diski, Språkens historia och Virkskolan.

Egentligen tycker jag ju inte om bokklubbar. Jag glömmer att säga nej till böckerna, jag som så många andra - och det är väl den ofullkomligheten hos människor som bokklubbarna bygger sin affärsidé på. Men det är snaskigt att läsa medlemstidningen förstås. Även om just Böckernas klubbs tidning suger. Den känns så trött, som om de som gör den jobbat där för länge.

Min nioåriga dotter är med i Barnens bokklubb. Den klubben är riktigt bra. Motsatsen till Böckernas klubb: det märks att de som driver den är engagerade. Ett minus dock för att leksaker och plastgrejer tar sig in i tidningen alltmer. Antagligen säljer det.

Och så var det det här med att komma ihåg att avbeställa... I år har vi fått hem tre oväntade bokpaket från Barnens bokklubb. Senast det hände fick jag nog och skrev över klubben på min man! Lite, lite grann hoppas jag att också han kommer att glömma nån gång emellanåt, så att jag får reta honom tillbaka.

tisdag 23 augusti 2011

Ich bin ein Bibliothekar!

Nej, jag menar inte mig själv! Det finns faktiskt en bok som heter så. En liten satirisk pärla om dagens "marknadsanpassade" bibliotek och bibliotekarier, skriven av Christer Hermansson som är bibliotekschef och en debattglad sådan (för övrigt känd för att gå omkring i läderbyxor).

För mig (som alltså också knegar på bibliotek) blev det mycket igenkänningshumor, men säkert är boken lätt skrattframkallande även om man som läsare inte har den kopplingen. Corporate bullshit och omorganisationsiver känner vi alla till. Och är inte fördomar om dammiga nördbibliotekarier härliga att frossa i? Bibliotekarien Oliver C. Johansson är i alla fall en fantastisk bekantskap - med DN:s Jonas Thentes ord, "en tragikomisk figur som i sin entusiastiska undergivenhet är svaret på den samtida, korporativa kick off-kulturens våtaste drömmar".

Kazuo Ishiguro omläst

Egentligen är det säkraste bokvalet alltid att läsa om en favorit. Inte bara för att man då vet på förhand att boken man läser kommer att ge en något, utan också - och framför allt - kanske för återupptäcktens ljuva lycka. Just ja, den där scenen, det här meningsskiftet, den här stämningen! Och ännu bättre, nya ting tonar fram och fördjupar läsupplevelsen.

Trots detta vinner oftast lusten att kasta sig över oplöjda böcker. Varför? Är okänt land helt enkelt så oemotståndligt för mig? Eller är det samlarmanin som överväger? Den lite obehagliga driften jag har att tillägna mig en titel till.

I varje fall. Nu har jag läst om Kazuo Ishiguros novellsamling Nocturnes från 2009 (på svenska: Nocturner). Fem berättelser på temat musik, framgång och lycka. Särskilt den sista, "Cellists", har fastnat hos mig. Brittisk-japanske Ishiguro är en av ytterligt få författare som jag har läst så gott som allt av. Exakt vad är det som fascinerar mig så med Kazuo Ishiguros böcker? Det eleganta språket? De absurda situationerna? De tragikomiska karaktärerna som tycks fångade i ett nät av konventioner? Jag vet inte riktigt, och jag skulle nog behöva längre utrymme än en blogg medger för att reda ut den saken. Att beskriva en favoritförfattare är svårt, man har inte den distans som krävs.

Har man inte läst något av Ishiguro tidigare rekommenderar jag romanen The remains of the day (Återstoden av dagen), eller den mer skruvade The unconsoled (Den otröstade). Never let me go, som han kanske är mest känd för idag, tycker jag också är fantastisk. Men läs för guds skull böckerna istället för att se filmatiseringarna. Jag tycker inte att hans berättelser kommer till sin rätt i filmens form.

lördag 20 augusti 2011

Oväntade barnboksfavoriter

Genom åren har det blivit några lass barnböcker som burits från och till biblioteket. Här tänkte jag försöka lyfta fram åtminstone några av mina absoluta favoriter som oväntad dykt upp. Antingen väl placerade på någon hylla för nya böcker eller boktips, eller så har jag bara slumpmässigt nosat mig fram till dem i lådorna. Det är helt underbart att hitta de här riktiga pärlorna som varken den som läser eller den som lyssnar tröttnar på...


Helt outstanding är Var är tårtan ? av The Tjong-Khin. En bok som jag tyckt om att läsa lika många gånger som mina barn. Och det säger inte lite. Boken saknar text. Men vid varje läsning har jag hittat något nytt. Vi har bläddrat fram och tillbaks i boken om och om igen för att försöka följa de olika trådarna. Jag är helt enkelt grymt imponerad av den här boken!



När kommer bussen? av Ryoji Arai är en annan favorit. Om den ovanstående boken saknade text så har den här väldigt lite text. Det händer som inte mycket, men ändå gör det det. Att vänta på bussen. Och jag undrar förstås, var kom filuren ifrån som väntar på bussen? Och i vilket land är det meningen att det ska utspela sig? Många tankar väcks och fantasin får leva sitt eget liv utan att bli särskilt styrd, bara lite puffad i olika riktningar


Slutligen en bok som verkligen får en att tänka till. Mama Panyas Pannkakor av Mary och Richard Chamberlain. Jag bekymrar ju mig också med Mama Panya hur mjölet ska räcka till alla gästerna. Även om jag misstänker att det ska sluta bra... Och visst gör det. Bilderna är enkla och tydliga, varma och vänliga. Jag hade gärna suttit med där på sista sidan under trädet ...

söndag 14 augusti 2011

Fantasy

Jag läser inte särskilt mycket fantasy. Inte för att jag inte gillar genren. Men jag kan lite för lite och jag vill inte riskera börja läsa dåliga fantasyböcker. De är ju oftast så långa och så många... Nu har jag dock från en 14-årig tjej med koll fått nedanstående tips.

Hungerspelstrilogin - Suzanne Collins
Vampire Academy serien - Richelle Mead
Sagan om klanen Otori - Lian Hearn
De utvalda - Kristin Cashore
Krönikan om Ismark - Stuart Hill

Av dessa har jag redan läst Sagan om klanen Otori. Underbar! Få se när jag hinner ge mig i kast med övriga av ovanstående.

lördag 13 augusti 2011

Vem dödade ayatolla Kanuni? av Naïri Nahapétian

Bokförlaget Sekwa, en ny trevlig uppstickare på den svenska bokmarknaden, ger ut franskspråkig litteratur. Här har de fått tag i en thriller som utspelar sig i Teheran. Narek, en ung fransk journalist med iranska föräldrar, reser till Iran för att bevaka 2005 års presidentval och råkar hamna i hetluften när en högt uppsatt person blir mördad. Samtidigt som man söker efter mordgåtans lösning närmar sig Narek svaret på en annan fråga: Hur och varför dog hans mor, som var en aktiv regimkritiker, egentligen?

Det här är en thriller/deckare där mordet och intrigen är tydligt underordnad det egentliga syftet, nämligen att beskriva ett samhälle. Nahapétian riktar sig till västerländska läsare och tycks vilja visa upp och förklara så mycket som möjligt, såsom nutidshistoria, politiska schatteringar, minoriteter, sedvänjor och andra företeelser, maten och språket, allt för att ge en så bred bild som möjligt av livet i den islamiska republiken. Det är spännande att få den här rundmålningen och stifta bekantskap med allt från muslimska feminister till de välbärgade kretsarna i norra Teheran. Samtidigt blir det lite splittrat och ibland är det knivigt att följa med i handlingen. Och intrigen är väl mindre trovärdig. Men om man är nyfiken på Iran och vill ha något hyfsat lättillgängligt har man ändå behållning av den här boken.

torsdag 11 augusti 2011

Hitta Vilse av Carin Hjulström


Nja. Men ändå. Carin Hjulströms böcker Finns inte på kartan och Hitta Vilse är trots allt lite småtrevliga och de går fort att läsa. Det gäller att ta böckerna för vad de är.

Landsortsjournalistiken i Finns inte på kartan var intressantare än jobbet på den stora kvällstidningen i Hitta Vilse. Att lyckas på den stora kvällstidningen har man läst om förrut...

Nu handlar inte Hitta Vilse bara om den stora kvällstidningen utan Frida Forss söker sig vidare. Och det är befriande att Frida inte är ett försök till glammig chiclit hjältinna. Hon är mer som vanligt, även om händelserna och personerna hon möter är lite skruvade och forcerade. Men det är ju på låtsas... och så det där med att ta böckerna för vad de är...

tisdag 9 augusti 2011

En kamp för frihet av Jesper Bengtsson


En kamp för frihet är en kort och lättläst biografi, av journalisten Jesper Bengtsson, om Burmas demokratiska hopp; Aung San Suu Kyi.

Aung San Suu Kyi är Burmas samlande kraft bara genom att vara den hon är. Hon är dotter till landets nationalhjälte Aung San, mördad 1947 då Burma just erhållit sin självständighet från Britterna. Burma lider inte bara av sin militärjunta. Landet är splittrat. Flera väpnade etniska minoriteter i de östra delarna vill ha ökat eller helt självstyre. Aung San Suu Kyi är den enda politikern som alla grupper i demokratirörelsen står bakom. Det är därför hon är så viktig.

Det är särskilt intressant att läsa om personen bakom myten och symbolen, även om bilden som skildras är relativt ytlig. Och det ger en förklaring till varför hon är där hon är idag. Boken ger även en bra sammanfattning av Burmas 1900-tals historia.

Jesper Bengtsson har även skrivit Granatklockorna i Myitkyina, om det svensk-amerikanska missionärsparet Ola och Minnie Hansson, som verkade i Burma kring sekelskiftet. Klart läsvärd även den. Tyckte nog den var bättre, som bok, än En kamp för frihet. Även där ges en bra bakgrund till Burmas moderna historia.

måndag 8 augusti 2011

En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell

Den uppmärksamme bloggläsaren noterar att den här boken har hon väl redan läst? Den var en av bokklubbsböckerna och den skulle ha lästs i vintras. Jag hann aldrig när det begav sig och sedan sparade jag på den tills nu i sommar, då jag skulle röra mig just i gränslandet mellan Sverige och Norge.

Aino Trosell har sina rötter på kvinnosidan i Norge. Och det är kvinnolinjen den här boken handlar om. Att rötterna finns i Norge spelar egentligen mindre roll för mig som läsare, livet var hårt på båda sidor gränsen, men det ger onekligen upphov till en fantastiskt vacker och underfundig titel.

För bara några generationer sedan var de allra flesta av oss fattiga. Vi levde slitsamma liv med nöd och näppe. Och för kvinnorna, barnadödligheten var hög och mödradödligheten likaså. Det är så lätt att glömma bort, i all vår nyrikedom i både Sverige och Norge.

Det är berättelserna om Eli och Stina, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som intresserar och griper mig mest. Jag har läst så många fakta-, barn-, ungdoms- och vuxenböcker om fattiga strävsamma liv i Sverige. Men när Aino skriver i sin roman om sin mormors mors och mormors liv blir det liksom verkligt. Det handlar på nått vis lika mycket om villkoren för mina egna förfäder och mödrar.

Klart intressant, tänkvärd och läsvärd!

Avvägar av Tawni O'Dell

Avvägar är Tawni O'Dells debutroman. Boken utspelar sig på avvägar i Pennsylvanias bergstrakter. Miljön är bekant. Som i andra Country Noir böcker. Alkoholism, misshandel, vapen, arbetslöshet, tonårsgraviditeter.

Jag blir inte besviken. Stilen är så där avskalad, som jag vill ha det. Och landskapet är mörkt, fuktigt, tröstlöst och vackert. Berättelsen är tung och laddad. Redan på första sidan vet man att något kommer att gå illa.

Harley är 19 år och försörjer sig och sina tre yngre systrar genom två heltidsjobb. Modern sitter i fängelse efter att ha dödat deras fader.

Vad gäller hoppet. Jag måste alltid ha ett litet hopp för att tycka om en Country Noir bok. I denna bok är det Harley själv. Harley kämpar och han tar ansvar, trots de hårda villkor som tvingats på honom. Vem skulle inte bryta ihop för mindre.

White Trash och Country Noir

För flera år sedan läste jag en novellsamling av Annie Proulx; Heart Songs (Finns den verkligen inte översatt? Märkligt med tanke på hennes filmade succéer Sjöfartsnytt och novellen Brokeback Mountain). I vilket fall blev Heart Songs min första kärlek i genren.

För några år sedan upptäckte jag nämligen att det fanns ett namn på denna typ av böcker, som jag fängslats så av; Country Noir. White Trash, Landsbygds-USA helt utanför den amerikanska drömmen. Jag snappade upp att Daniel Woodrell och Tawni O'Dell skrev om dessa miljöer och att de gjorde det bra. För det är just det, kombinationen av det hårda, tröstlösa, trassliga, trasiga livet och det avskalade, karga, poetiska språket. Skildringen av misären är svart och vacker. Men jag vill helst ha något litet hopp i berättelserna, att klänga mig fast vid annars blir det bara för jobbigt och ledsamt att läsa.

Jag läste En helvetes vinter av Daniel Woodrell (som jag dessutom förstått var den som gav genren namnet Country Noir) och det blev för mig en av det årets stora läsupplevelser. Jag har, trots att Winter's Bone blivit både publik- och kritiker succé, inte velat se filmen. Jag är glad att filmen förmodligen lyckades göra boken rättvisa.

Jag har sen dess fått portionera ut böckerna lite lagom. Spara på dem. I sommar var det dags för en Tawni O'Dell. Fler tips på Country Noir författare och böcker tar jag tacksamt emot.

lördag 6 augusti 2011

En dag till skänks av Anna Gavalda


Fransk feelgood full av sprudlande påhitt. Det här är en liten berättelse om att kasta loss från plikter och tråkig vardag och drömma sig tillbaka till en svunnen ungdomstid. Några syskon i 30-årsåldern är på väg till ett bröllop, men bestämmer sig impulsivt för att rymma och söka upp brorsan istället. Det blir en "galen" kväll då de bland annat hamnar på ett helt annat bröllop (betydligt mer uppsluppet och mindre förnämt).

Jag känner att jag inte riktigt är rätt läsare för den här boken. Men varför söka efter ett djup som kanske inte finns, bättre att istället se berättelsen som något i stil med en glad jazzlåt eller en träffsäker tidningskrönika. Varning dock för klichéer om romer och andra "färgstarka" människor. Och... snacka om att överanvända tre prickar... mamma mia!

onsdag 3 augusti 2011

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Jag fick Murakamis senaste bok på svenska i födelsedagspresent och glufsade i mig den. Det var högst otippat att jag skulle idas läsa en bok om löpning! Ännu märkligare att jag efter läsningen på allvar känner mig inspirerad att börja springa. Jag har nämligen ända sedan skoltiden betraktat mig som en person som hatar allt vad löpning heter. Det kanske säger en del om den här författarens formuleringsförmåga. Okej, bitvis blev det lite väl mycket detaljer kring inför-loppet-träning och annat som jag saknar erfarenhet av. Men som helhet är det en personlig bok med vida horisonter, och det är intressant att tillsammans med M reflektera över mänsklig kapacitet, åldrande, förhållningssätt till uppgifter man gett sig själv, etc. Lättläst var den också och det är ju aldrig fel. Nu återstår att se om impulsen att gräva fram de gamla gympaskorna ur klädkammaren står sig tills vi kommer hem från semestern.

lördag 30 juli 2011

Murakami till slut

Å. Vilken härlig känsla det är att läsa en ny författare och nästan genast känna att det här, det här vill jag ha mer av.

Det blev faktiskt så med Haruki Murakami och hans tidiga roman Norwegian Wood. Den utspelar sig i Japan i slutet av 1960-talet, där den unge Toru (berättaren) lever ett ganska stillsamt studentliv och träffar två olika kvinnor i samma ålder. Det är helt klart en berättelse om kärlek och erotik, men kanske ännu mer om olika livshållningar. Torus egen livshållning får läsaren själv fundera kring, men den speglas i de människor han möter, både de två kvinnorna och några andra karaktärer i boken. Man kan säga att en röd tråd i boken är människornas strävan att hitta mening i livet och kraft att leva vidare, att inte ge upp trots egna brister och tillkortakommanden.

Fascinerande att upptäcka hur ungdomars liv i Japan vid den här tiden skildras, med fullt av referenser till västerländsk kultur - litteratur, musik etc -men samtidigt förankrat i det japanska (som jag utläser det). Berättelsen växer sig allt större genom boken och jag hade faktiskt svårt att släppa den. Kommer definitivt att läsa mer av den här författaren.

måndag 25 juli 2011

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon

Den har följt med länge, i över ett halvår, och nu har den äntligen blivit utläst. En bra bok egentligen, men jag har som hela tiden haft någon annan bok parallellt som lockat mer. Jag tror Vindens skugga vinner på att läsas mer koncentrerat än jag gjort.

Bäst i boken är det gråa Barcelona, grått av regn, inbördeskrig och Franco. Mest tycker jag om skildringen av relationen och kärleken mellan Daniel och hans far. Besattheten av Julian Carax delar jag inte med Daniel och det är kanske därför historien aldrig riktigt griper tag i mig...? Kanske hade jag behövt läsa boken i boken...?

torsdag 21 juli 2011

Giganternas fall av Ken Follett

Den tog sin tid, men så var den också 6 cm tjock. Och jag har inte haft så mycket tid att läsa de senaste veckorna...

Giganternas fall är den första delen i Ken Follets triologi om 1900-talet. I trilogin kommer vi följa 1900-talets historia i Västerlandet genom några personer och familjer i Ryssland, Tyskland, England, Wales och Amerika.

I första boken handlar det framförallt om 1:a Världskriget, revolutionen i Ryssland och kampen för allmän och kvinnlig rösträtt i Storbritanien. Vi träffar Lenin och andra verkliga personer men framförallt grottar vi ner oss i skyttegravarna i Somme, på fackföreningsmöten i Wales och i kravaller i Petrograd. Och så lite kärlek på det.

Det föds några barn i Giganternas fall. Jag antar att de är dem vi får möta, om nått år eller så, i den andra boken i trilogin. Då kommer 2:a Värlskriget rasa. Jag undrar vad som sen får fokus i tredje boken?

Även om den tog sin tid, så var det en skön bok för semesterläsning. Inget oväntat hände runt hörnet, men nog lärde jag mig lite om 1:a Världskriget. Det handlar ju, jämförelsevis, trots allt oftast om 2:a Världskriget i både film och litteratur. Men snäppet intressantare hade det förstås varit om vi fått följa något livsöde som utspelade sig i Asien och/eller Afrika också.

söndag 3 juli 2011

Fem kassar böcker...

..skulle min granne köra iväg till något återbruk förra veckan. Ta dem sa hon. En moster hade dumpat dem på henne. Men det var lite väl många ointressanta kärleksromaner och deckare för att alla skulle vara ett alternativ. Likväl. Känslan att en grön varm junikväll ohämmat få vraka och välja bland fem kassar böcker. En kasse bar jag hem. Inga supertoppfynd, men det ska nog komma ett lämpligt tillfälle även för Håkan Nesser, Elisabeth George och Ian Rankin, någon gång.

onsdag 22 juni 2011

I det förflutna av Kate Morton

Tre systrar lever i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Det är krig i Europa och systrarnas fader, den store författaren av en barnboksklassiker, styr fortfarande efter sin död sina barns liv.
I nutid fascineras Edie, förläggare i London, av slottet där hennes mor en gång var evakuerad under kriget. Sen händer det lite saker hit och dit och sakerna får sin förklaring i de sista kapitlen.

Det här är en typisk sådan där bok som jag med stort nöje läser lite för många av. Tillräckligt bra för att jag vill läsa vidare, men inget som ger något bestående intryck. Lättläst och lättglömd. Jag har läst fler böcker av Kate Morton: Dimmornas lek och Den glömda trädgården. Och jag måste nog konstatera att I det förflutna, i mitt tycke, är hennes bästa av dessa tre. I denna bok håller hon ihop historien bättre, som därför inte blir lika långdragen som i de andra två böckerna.

söndag 19 juni 2011

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Redan på första sidan i Diana Janses bok, om sitt liv som diplomat under två år i Afghanistan, dyker det upp en person jag träffat i verkligheten. En f.d kollega var anställd på Sida i Kabul samtidigt med Diana. Intressant tänker jag och hoppas på mer, men de Sidaanställda kollegorna förpassas därefter till perifirin i Dianas berättelse. Och visst är det häftigare att återberätta om tältnätter med svenska soldater vid gränsen och hemmagymmande med danska minröjare i Kabul, än om fikastunderna på Sidas biståndskontor.

Diana Janse berättar utmanande om sitt liv. Hon vågar skriva hur hon faktiskt känner inför en hel del. Förmodligen är det tillspetsat, men det är inte alltid det mest politiskt korrekta hon förmedlar och det gillar jag. Även om jag till en början blev provocerad av Dianas berättelse, framförallt hennes föraktfulla, cyniska och blasé inställning till biståndsarbetarna men även afghanerna och allt som är eländigt och jobbigt i landet i största allmänhet, så vinner hon över mig på sin sida. Och hon har min fulla förståelse i den där känslan hon ständigt brottas med: Att det finns ingenting jag hellre gör än det här, på väg någonstans i jordens för tillfället mest eländiga och hopplösa land och samtidigt bara vilja vara hemma i en vanlig svensk trygg värld med glassiga tidningar att bläddra i.

Jag läser inte den här boken för att lära mig om Afghanistan, jag läser den för att jag vill läsa om livet som ung kvinnlig UD-anställd i fält. Och det lyckas Diana beskriva. Därtill förmedlar hon en bild, sin bild av det komplicerade landet Afghanistan. Svårt att leva i som diplomat och biståndsarbetare, men svårast att leva i för Afghanistans kvinnor.

Hennes språk är enkelt och träffsäkert. Och det fungerar bra i den här berättelsen. Jag gillar hennes ofta roliga bildspråk, som då och då dyker upp.

I hennes gärning som diplomat är jag fascinerad över de där ständiga samtalen. Att prata med den och med den och med den och sen bilda sig en objektiv uppfattning om situationen och förmedla hem till Sverige, EU, FN eller vem som nu är intresserad. Det fascinerande är att det är alla sådana där samtal, som ligger till grund för våra svenska stora och små utrikespolitiska beslut, inklusive de som rör vår biståndspolitik, runt om i världen. Och det är inte unikt för Diana Janse. Det är ju så det är. Och det känns liksom så sårbart...

lördag 18 juni 2011

Mer serier

När det nu gick trögt med Elsie Johansson stoppade jag in ett par seriealbum i läsningen istället.

Anneli Furmark är en serieskapare jag uppskattar mycket. Hon är inte ensam om att skriva lätt självbiografiskt om (unga) människors trevande försök att lyckas med kärlek och yrkesliv. Men hon har en egen, träffsäker ton och nån sorts bildmässig tafflighet som förstås bara är skenbar och gör berättelsen bättre. Amatörernas afton läste jag nu, en bok hon gav ut 2004 och som innehåller serienoveller. Inte lika genomarbetad som t.ex. Fiskarna i havet som kom förra året, men ändå läsvärd.

Den andra boken jag läst är Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu, också den har några år på nacken. Jag har hört så många lovord om Hemmingsson. Kan förstå dem; hon är bitsk som få och en mästare på att vrida huvudet av alla normer för ett lyckat svenssonliv. Det är roligt och lite absurt, med en stram estetik och mycket ilska. Jag blir ändå lite trött efter ett tag, för det är mycket samma budskap om och om igen. Men många av "enrutingarna" är riktigt, riktigt vassa.

fredag 17 juni 2011

Credo för en läsare

Jaha. Ganska många dagar har passerat sedan jag först skrev om Elsie Johanssons bok, och den är ännu inte utläst. Det är lika bra att jag medger det: Jag är ingen snabbläsare. Har aldrig varit det; som mest har det kanske blivit en bok eller två i veckan, och nu – som nybliven trebarnsmor – blir det betydligt färre.

Så, kära bokbloggsläsare, om ni finns: En liten varning. Mitt bidrag till den här bloggen kommer sällan att handla om de allra mest aktuella och omtalade böckerna, och ni kommer inte att få se årets utgivning frenetiskt betas av. Det jag sysslar med är att sakt- och tålmodigt ta mig an böcker på min önskeläsningslista, och rätt ofta innebär det att jag läser böcker som var heta för sådär en två år sedan. D.v.s. böcker som just ”dött”, och som alla andra bloggare och tyckare redan skrivit om.

Men, tänker jag trotsigt: Vad är det som säger att det bästa är att ständigt läsa det nyutkomna? Att det är det som blir mest intressant för läsarna – och för mig själv? Är det inte bättre att följa min egen läsarväg? Läsningens förbindelser följer inget av litteraturkrikerna uppgjort schema. Min tråd löper kanske inte alls från Knausgårds Min kamp till Murakamis 1Q84, och så vidare, utan väljer en helt annan linje. En linje som inte hetsäter böcker. Och som kanske tar upp en och annan bok som fallit alltför fort i glömska.

Så jag kommer att fortsätta att tuffa på längs min väg. Men icke utan längtan efter att någon gång komma fram till – Murakami. Eller Knausgård.

måndag 13 juni 2011

Den förspillda vakan av Nadeem Aslam

I ett gammalt hus, utanför en mindre stad på Afghanistans landsbygd möts några människor, historier nystas fram, i dåtid och nutid.

Huset. Utan att det egentligen beskrivs så nära, känns det att det är ett vackert hus, vackert beläget i en fruktträdgård bland höga berg. Böcker är fastspikade i taket, väggarna är fulla av målningar som varsamt renoveras, minor finns i trädgården och en stor överlevande Buddhastaty finns i Marcus nedlagda parfymfabrik bredvid.

Marcus. Äldre engelsk läkare, änkling som blivit kvar, trots allt han upplevt. Marcus lever enkelt i sitt stora hus och väntar, väntar på att återfinna sin dotterson, försvunnen för 15 år sedan. Välkomnar Lara som sin gäst.

Lara. Letar efter sin bror som deserterade från den Sovjetiska armen för 20 år sedan. Har fått en ledtråd att brodern innan han försvann kände Marcus dotter. Träffar David.

David. Handlar med ädelstenar och var en gång CIA agent i Afghanistan. Känner Marcus liksom en gång i tiden Marcus dotter och dotterson. Bygger en kanot på stranden med Casa.

Casa. Ung fundamentlistisk islamist som när han hamnar mellan de två lokala krigsherrarna tar skydd i Marcus hus. Uppvuxen i pakistanska flyktingläger och i islamistiska martyrläger.

Vackra och sorgliga utspelar sig historierna och de är lika fruktansvärda, blodiga och hopplösa som Afghanistans egen historia.

tisdag 7 juni 2011

Elsie Johansson i halvtid

Blogga i halvtid, får man det? Jo det får man. Jag läser romanen Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och är tyvärr lite besviken så här långt.

E.J. är en sådan där författare som jag tror ofta oförtjänt buntas ihop med andra äldre kvinnliga författare som får dras med epitet som "arbetarförfattare", "kvinnliga författare", "landsbygdsskildrare" med mera. Men hon är originell och läsvärd, en författare helt i sin egen rätt, och hennes språk lyser saftigt grönt som norduppländska grästuvor. Jag har (tyvärr) inte läst Nancy-serien, men däremot ett par andra böcker av henne, Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, och dem kan jag varmt rekommendera. Särskilt för äktheten och för hur de tar upp ämnet lust, och kvinnors och mäns relation till lusten och till varandra.

Sin ensamma kropp (den senast utkomna romanen) rymmer liknande tematik som de tidigare böckerna. Liksom i Näckrosträdet möter man en äldre kvinna som ser tillbaka på sitt liv och står vid någon sorts vägskäl. Här är det dock en kvinna som gjort en rejäl klassresa uppåt. Ämnet är intressant och skildringen av det gamla fattigsverige lika genuin som tidigare.

Men ännu efter 130 sidor har jag inte kommit in i den här boken på allvar. Tycker berättaren upprepar sig på ett irriterande babbligt sätt. Jag kommer att tänka på det gamla berättartekniska mantrat "show, not tell". Och spänningsmomentet med en hemsk händelse i det förflutna funkar bara sådär. Värst av allt, jag tror inte riktigt på berättarrösten. Tycker inte hon känns sannolik, med det språket, till den bakgrund och den levnadsbana som beskrivs. Det är som om författaren konstruerat ett alter ego som får bära de egna tankarna, men som inte har en trovärdig egen existens.

Men det finns passager som glimmar till också, och Elsie Johanssons språk är som alltid njutbart. Jag kommer inte att ge upp, trots den halva sågningen här... Hoppas det tar sig mot slutet!

måndag 6 juni 2011

Till sista andetaget av Anne Swärd

Jag har lite svårt att beskriva vad jag tycker om den här boken. Jag tycker om den. Men varför vet jag inte riktigt, kanske för att närvaron är väldigt stark rakt igenom hela boken. Trots att personerna är så udda, så är de så levande. Samtidigt är det svårt att få grepp om dem. Men det är väl så det är i verkligheten. Inga människor är enkla.

Lo växer upp i ett stort hus utkanten av ett mindre samhälle någonstans i Skåne. Hennes vän är den sju år äldre Lukas. En åldersskillnad som definierar vänskapen till något väldigt skumt i andras, framförallt Lo's familjs ögon. Boken följer Lo's uppväxt och vänskapen med Lukas, parallellt med kortare snuttar ur hennes vuxna liv.

Och mitt i boken dyker ett slangord upp. Pryl. Först tänkte jag, prygel ska det väl vara. Sen kom jag ihåg att det var ju så det hette. Man sa verkligen "Ska du ha pryl, eller?" Åtminstone i Skåne på 70-talet.

Fallet med den försvunna tjänsteflickan av Tarquin Hall

Ännu en bok jag läst som utspelar sig i dagens Indien. Denna gång handlar det om en privatdetektiv i Delhi ...och ja naturligtvis tänker man på Madam Ramotswe. Men det passar även i Indiens myller med lite småputtrigt exotiskt mysterielösande.

Vish Puri är en äldre excentrisk men smart och förutseende privatdetektiv som löser sina uppdrag diskret och till belåtenhet. Mest handlar det om förarbeten inför arrangerade äktenskap men Vish Puri får även andra mer spännande fall att ta hand om. Lite komiska episoder, lite satiriska slängar till den Indiska byråkratin, klass- och kastsamhällets olika världar sida vid sida och mycket annat.

Lättläst, lättsmält och underhållande. Fler böcker i en serie utlovas på bokens baksida. Jag kommer förmodligen läsa dem alla.

En bok med lite samma stuk som jag tyckte mer om var Farahad Zamas Mr Alis äktenskapsbyrå. Lika lättsam men varmare och charmigare. Personkaraktärerna i Mr Alis äktenskapsbyrå kändes mer sympatiska och lite mer på riktigt. Inte lika uppstyltade som i Fallet med den försvunna tjänsteflickan. Även Mr Ali kommer fortsätta med sin äktenskapsbyrå i fler böcker... Jag kommer förmodligen läsa alla dem också.

torsdag 2 juni 2011

Egyptisk vår 2

Yacoubians hus av den egyptiske författaren Alaa al-Aswany har stått i min bokhylla en tid utan att jag brytt mig om den. Men efter den "arabiska våren" tog jag tag i boken eftersom den verkade lagom lättläst och jag var nyfiken på det egyptiska samhället.

Jag kom snabbt in i boken och kunde konstatera att Alaa al-Aswany är en god berättare. Läsaren får följa ett antal människor med anknytning till ett hus i Kairo, vid tiden för Gulfkriget (1991). En av dem är rik som ett troll (men vill bli ännu rikare), en annan är en framgångsrik tidningsredaktör och en tredje drömmer om att bli polis, men upptäcker att vägen dit är stängd för en simpel portvaktarson som han. Klassperspektivet och människors strävan efter sociala positioner är starkt närvarande berättelsen igenom. Samhället beskrivs som genomsyrat av korruption och regimen slår hårt mot dem som kritiserar makten. Här inryms en intressant skildring av en ung mans väg in i islamistisk terrorverksamhet. Här finns också män som framstår som offer för sina lustar (oavsett om de åtrår kvinnor eller män) och kvinnor som får finna sig i att utnyttjas och vara i beroendeställning.

Det är alltså en ganska komplex och rätt mörk bild av samhället som målas upp, men det görs med skicklig hand och med viss humor. Men tyvärr blir personerna något av karikatyrer och jag märker att jag tappar intresset för dem efter ett tag. Något som jag stör mig på alltmer under läsningens gång är att boken, trots sitt ganska radikala innehåll, faller in i en traditionell och trång kvinnoskildring (åtminstone med svenska mått mätt). Slutet har jag verkligen svårt för. Historiens upplösning känns smått gubbsjuk (!) eller i varje fall inte realistisk, vilket man nog förväntar sig i en realistisk roman.

onsdag 1 juni 2011

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Nu har jag läst ut den! Blev lite förskräckt först av kombinationen tegelsten och två veckors lånetid (många i kö på biblan). Men den var lättläst och så behövde jag åka tåg just denna vecka, så jag fick mycket tid att läsa.

Det var verkligen intressant att läsa om Ingrid Betancourts upplevelser som gisslan i den Colombianska djungeln. Svårt att greppa tidsramen - 6 år! 6 år av uttråkning och tristess. 6 år ifrån sina barn. Jag förvånades över att levnadsförhållandena för de kidnappade var så svåra, att de var så utsatta och att de blev så illa behandlade. Fukten, grönskan, insekterna, sjukdomarna, kroppens förfall men också intriger och vänskap fångarna emellan. Och så de livsviktiga radiosändningarna. I Colombia är de kidnappade så många, att det ofta och regelbundet sänds program i radio, där de kidnappades släktingar och vänner kan skicka hälsningar och tala till fångarna. Tänkvärt.

Jag hade velat få veta mer om den politiska situationen i Colombia, vad som ledde fram till att FARC kidnappade Ingrid Betancourt och att FARC kidnappar överhuvudtaget. Jag hade velat bättre kunna sätta in Ingrid Betancourts upplevelser i sitt politiska sammnhang. Men det var förmodligen inte hennes avsikt med boken. Det finns andra böcker för det. Det lilla jag visste om Colombias nutidshistoria genom Magnus Lintons Cocaina gjorde dock den här boken intressantare för mig.

Egyptisk vår 1

Nawal el-Saadawi var med i SVT:s Babel för några veckor sedan. Daniel Sjölin och Svante Weyler gjorde ett otroligt träigt intryck bredvid denna 80-åriga författare och förkämpe för kvinnors rättigheter. Tahrirtorget! sa hon. Människorna på Tahrirtorget! Om och om igen återkom hon till sina upplevelser från den egyptiska revolutionen, och hennes engagemang och entusiasm gick rakt genom teverutan. Upplevelserna hade påverkat henne så starkt att hon måst lägga det skrivprojekt hon höll på med åt sidan och påbörja ett helt nytt.

el-Saadawis böcker handlar ofta om det patriarkala förtrycket under islams dogmer, om barns och kvinnors utsatta situation. Det är förstås politiskt sprängstoff och under lång tid har böckerna varit förbjudna eller åtminstone inte givits ut på något egyptiskt förlag, och själv har hon suttit i fängelse för sina åsikters skull. Jag läste några noveller av el-Saadawi för några år sedan (ur samlingen Törst) och jag minns dem som mycket speciella - inte helt lättuggade, men nästan självlysande med sin suggestiva stil, frammanande en känsla av att kliva innanför huden på en människa. Som om varje ord valts ut för sin särskilda tyngd. Nu finns en ny bok översatt till svenska, Den stulna romanen - den hamnar förstås på min "vill läsa"-lista.


Mer från Iran

Jag blev fascinerad av boken Huset vid moskén (Kader Abdolah). Det började med att jag och min kör sjöng sånger från Iran i samband med den pågående demokratirörelsen där. Sångerna väckte en nyfikenhet på landet, och den här boken kom i min väg. Den handlar om en familj, eller om familjemedlemmarna i familjen som äger stadens moské. En broder är imam, medan den andra brodern är matthandlare i basaren som också tillhör huset. En fru är inbunden och underdånig, en annan fru är ledare för hushållet. En dotter gifts bort med en ung imam som visar sig tillhöra den revolutionära islamismen kring Ayatolla Khomeini. Kring detta uppstår oro, och när en annan familjemedlem ansluter sig till kommunisterna blir det ytterligare tumult kring moskén. En lågmäld bok som ger både personliga porträtt och en historieskrivning av ett skeende som vi glömt eller aldrig såg.

Tillsammans med "Kalla det vad fan du vill" och "kan du säga shibbolet?" (Marjaneh Bakhtiari), som beskriver dagens komplexa Teheran växer en ny bild av ett okänt land fram.
/Birgitta

måndag 30 maj 2011

Serier – återkomsten

Nu i dagarna har jag läst om Marjane Satrapis serieepos Persepolis i fyra delar. Och den var minst lika stark den här gången. Vilken underbar konstform serien är, när den är som bäst!

Det var för några år sedan som jag av någon anledning plockade med mig Persepolis från bibliotekets boksnurra, och det visade sig bli en vändpunkt i min dittills ganska kyliga relation till seriernas värld. (Om man undantar min barndoms läsning av Bamse, Kalle Anka och Finn och Fiffi.) Här fann jag en alldeles fascinerande självbiografisk berättelse om en uppväxt i 1980-talets Iran. Jag läste om revolutionen som slog fel, folks försök att anpassa sig och ändå göra uppror, vardagen mitt i det stora skeendet, och så människorna, fångade på kornet! Det var en berättelse där text och bild samverkade på ett sätt som träffade mig rakt i hjärtat.

Efter Persepolis – som så småningom också blev en animerad film – kunde jag närma mig serier med ett mer förväntansfullt sinne, och då upptäckte jag vilken otrolig utveckling serien genomgått sedan Kalle Ankas storhetstid. Jag insåg också att man inte måste älska vare sig Assar, Jan Berglin eller Larson för att kunna uppskatta serier. Det finns massor av olika seriegenrer som inte har mycket att göra med dagstidningarnas smarta små strippar: självbiografiska serier, historiska serier, serieromaner, fantasy, skräckserier och så vidare. Den senaste serien jag läste var Frances – två utkomna delar i en planerad trilogi av Joanna Hellgren. En vibrerande vackert tecknad berättelse om identitet, roller i en familj och rätten att välja sitt eget liv.

onsdag 25 maj 2011

Senor Peregrino av Cecilia Samartin

Det började med att jag ville läsa Drömhjärta av samma författarinna, men det var hennes föregående bok som fanns inne på biblan. Och varför inte. Eftersom den kommit ut i pocket tog jag med den som förslag till bokklubben. Boken valdes och därmed fick jag som vanligt känlsan av att ha en läxa att göra klart...Alla bokklubbsvalen har gett mig den känslan. Friheten begränsas när en bok helst ska läsas ut till en viss dag!

Senor Peregrino är dock lättläst och boken flöt på bra.

Jamilet är en vacker och fattig mexikansk flicka med ett stort födelsemärke på kroppen som hon lyckas dölja med heltäckande kläder. Likväl är hon utstött i den by hon är född och uppvuxen i. Jamilet flyr till en ljusare framtid i USA när hennes mor går bort. Här möter hon Senor Peregrino på det mentalsjukuhus där hon får jobb. Berättelsen varvas därefter med Senor Pereginos egen berättelse från sin ungdom i Spanien. En varm berättelse med en hoppfull känsla om än det kanske inte händer så mycket egentligen. Eller kanske är det som händer bara lite för ytligt berättat? Och slutet rann liksom ut i sanden.